Resan

Då sitter jag här. På X2000 till norrköping. Jag hade glömt(förträngt) den sjösjuka som vanligen drabbar mig på detta tåg, vagnen kränger från sida till sida och jag är inte helt överförtjust att jag har strax över två timmar kvar på tåget.

När jag stod på perrongen så stod jag bredvid en mamma och hennes två ungar. Hennes pojke är ca 7 och flickan är nog 9. De stökade och mamman blev hysterisk och skrek, hotade och fäktade. Givetvis ska jag, som inte har några ungar, inte döma henne för hur hon fostrar sina ungar, men jag kan säga så mycket att hon nog hade behövt ett besök av supernannyn. "jaja, tåget har ändå sex vagnar, vad är oddsen att de hamnar i min vagn?" tänkte jag. När tåget kom började mamman skrika till sina ungar "leta efter vagn fem, VAGN FEM!!!". "Attans, det är min vagn det...men vi hamnar nog givetvis i olika delar av vagnen" hoppades jag.

Det kan vara så att jag nu har plats bredvid mamman och har hennes skrikande spolingar ett säte framför mig. Strålande, sjösjuka och barnskrik förgyller verkligen en annars så fin tågresa. Min vision var verkligen; mjuka säten, bra plats för benen, ett halvtomt tåg så att jag kunde bre ut mig, internet och kanske en lite power nap.

Jag måste sluta glorifiera verkligheten med mina orealistiska förväntningar.