Blogdgivare eller skräckspridare?

Idag lämnade jag blod. Jag har inte gjort det på ett tag och har svårt att passa mina tider med blodgiveriets. Men idag var dagen. Jag hade med mig Mick då jag tänkte få henne att börja lämna blod genom att visa hur totalt ofarligt det är.



Well...det gick inte riktigt som det skulle. Först så strulade det med pappersarbetet, det stod att jag fortfarande var bosatt i Lund (!) och skulle lämna blod där. Men efter en riktigt duktig sköterska tagit sig an mitt fall så blev jag, efter lite extra pappersifyllande från min sida, kallad till min stol. Jag var sjukt pepp då jag och min pappa tävlar om vem som har det högsta järnvärdet varje gång någon av oss lämnar blod.



Jag lämnade som vanligt och allt gick bra. Framåt slutet ser man alltid lite stjärnor då man faktiskt blivit av med en del blod. Mitt järnvärde brukar vara skyhögt, men idag hamnade slutsumman på endast 150 =/ Mitt blodtryck är dock allt utom högt, så jag är van vid att det snurrar lite varje dag. Men bara man ligger i stolen med höjda ben så brukar det fungera jättebra.



När jag var färdiglämnad så satt jag kvar i stolen ett extra tag, det brukar jag göra. Idag så sprang det ungar överallt för tydligen så är inte skolorna öppna på klämdagar vilket betyder att ungarna får följa med när föräldrarna lämnar blod. Efter ca 10 minuter så sänkte jag min stol. Jag gick och hämtade mina saker och började se lite fler stjärnor.

Blodlämnarsköterskorna är himla snabba med att se vem som ser stjärnor så de frågade om jag mådde bra. "Jag mår så bra så", svarade jag. De sa till mig att sätta mig och fika innan jag skulle gå. Så jag och Mick begav oss till fikahörnan. Då snurrade jag lite mer och jag började känna det välbekanta illamåendet. Jag fick frågan om jag inte skulle gå och lägga mig ner på en brits, "jo det kan jag göra", sa jag. Artig som få.



Sen var jag på en strand med palmer, jag satt på en vit solstol och käkade ananas. Det var varmt som 17 och jag hade bikini. Helt plötsligt så tittar tre ansikten på mig i förskräckelse. Jag hade lite dålig koll på vad de gjorde på stranden. Sen så märker jag att jag ligger på golvet och de frågar mig femtioelva gånger om det gick bra. "Jag drömde", svarade jag. "Vad bra", sa ena sköterskan, hon som fixat allt pappersarbete för mig, "jag fångade dig i luften".



Sen blev jag placerad på en brits med en kanelbulle i ena handen och citrondryck i andra. Jag låg precis lagom till för att alla som kom in för att lämna blod skulle se mig och skänka mig ett förvirrat ansiktsuttryck. Värt att lägga till är att anledningen att jag kände att det var varmt på stranden var att kroppen krampade och jag var tämligen svettig när jag slutade drömma. Mick sa att jag bara var väck i max 20 sek.

Efter ett ganska långt tag, då jag hunnit bli rejält uttråkad (detta berodde inte på micks sällskap, hon gjorde ett strålande jobb) så provade jag att stå upp igen. Det gick sådär, men jag anade att detta berodde på att jag behövde frisk luft. Så vi gick ut. Mick följde mig med blicken hela tiden och var beredd på att fånga mig varje sekund. Hon är nog lite ärrad för hon hade en konstig blick när hon tittade på mig, och när jag frågade om hon skulle börja lämna blod så spärrade hon bara upp ögonen och munnen blev ett streck.