Dimma

Härom veckan var det ordentlig tjocka i Domsten. Jag skulle hem till föräldrarna och gick på väldigt ödsliga gator. På översta bilden brukar havet och Danmark synas tydligt där vägen slutar, men jag såg ingenting. Det gav en känsla av att vara ensam kvar i en spökstad. Det var lugnt och tyst, och jag såg inte en människa på den kvarten det tar att gå från norra Domsten till mitt barndomshem. Jag måste säga att det tilltalade mig.