Panflöjten

Efter morgonens promenad (vilken jag var tvungen att ha mössa på, by the way)så kom jag hem, skuttade i duschen och begav mig ut i vardagsrummet för lite schminkendags. Då hör jag panflöjtsmusik. Detta vidriga påhitt vibrerar i väggarna och jag känner hur jag blir allt argare. Plötsligt så handlar det inte längre om att smeta på ögonskugga utan om att känna hat.

Jag klarar inte panflöjtsmusik, och särskilt inte på morgonen. Jag går upp extra tidigt så att jag kan göra alla mina morgonbestyr i sakta mak och i tystnad. Jag älskar morgonen! Men nu är den förpestad av någon sjukt vidrig meditativ musik. Så jag går och lyssnar längs väggarna för att fastslå vart musiken kommer ifrån. Jag springer i trapphuset och lyssnar med örat på dörrar (ja, jag har nu blivit galen och vild, dessutom har vi säkerhetsdörrar så knappt något ljud smiter igenom). Jag frustar och fräser och james försöker lugna mig men det är oacceptabelt att han tar samma sida som panflöjtsoljudet.

Till slut så beslutar jag mig för att det inte är okej att spela musik så högt kl 06.20 på morgonen. Jag fastslår även att det är vår nyinflyttade granne bredvid oss som är boven i dramat. Så jag knackar på...

Mannen som öppnar står i en tyst lägenhet, han har precis väckts av den lätt psykopatiska bruden i dörröppningen som svamlar om panflöjtsmusik och till på råga på allt så är han sjuk och skulle tydligen vara hemma från jobbet. *jag sjunker genom jorden*

Väl tillbaka i lägenheten så skriver jag en lapp och hänger på dörren till trapphuset. Jag skriver under med mitt namn och lägenhetsnummer då jag avskyr folk som skickar anonyma lappar hej vilt (en av polacken nedanför oss favoritsysslor).

Nu sitter jag i lägenheten och varje gång jag hör att någon lämnar trappuppgången och går ut på gatan så tänker jag "haha, nu läste de lappen". Idag pekar allt på att jag kommer bli fullkomligt galen, sitta i ett torp i skogen och äta mina egna skorpor.