Idag är det lucia, men jag sitter på jobbet. Inga kunder, inga lussebullar, inte ens några peppisar. Jag gick alltid i domstens eget luciatåg som liten. Jag sjöng dock aldrig solo och tur var det. En gång skulle jag sjunga vers tre i "nu tändas tusen juleljus", den som börjar med "du stjärna över betlehem...", jag hoppade av i sista sekund och gav versen till min homegirl lykke som aldrig haft några problem med att sjunga solo. Det var min sångkarriär.
Fortfarande tycker jag att luciatåg kan vara mysiga, men jag märker hur jag med åldern börjar ställa krav på dem. Sånna luciatåg där bara fyraåringar är med som bara kan refrängerna och inga verser, de skriker och gråter samtidigt som de sjunger, och har ätit upp alla pepparkakor innan besökarna kommer, behöver jag säga mer? Usch, nej de är inte söta, de är lite jobbiga.
Andra luciatåg som också är jobbiga är de som det bara är vuxna människor i, de sjunger körsång, skalor, kano, och har alltid tränat in någor tråkigt "stunt" som de ska göra. Exempelvis en viss armrörelse eller ett huvudvänd på en viss ton eller ett visst ord. De tycker att de är banbrytande och alla andra tycker att det inte är särskilt speciellt att knäppa med fingrarna i en låt, eller att titta åt vänster i versen.
Nej, ge mig ett helt vanligt lussetåg, ett sånt med barn som går i låg- eller mellanstadiet. De kan baka, de kan sjunga, och de har faktiskt fått lära sig att man inte ska vinka till hela sin släkt innan man börjar sjunga. De är drillade, de har tränat och de står på raka led. Det gillar jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar