Öppenheten

Det finns familjer som håller allt hemligt. De är oroade rörandes hur de ska uppfattas av andra och fostrar sina barn till att vara till lags. Om något händer i familjen så tystas det ner och samtliga medlemmar visar ett glatt ansikte utåt. Av egen erfarenhet, av de familjer jag har sett som gör så här, så slutar det ofta med att barnen blir sönderstressade av krav ang perfektion och försök att leva upp till andras drömmar istället för sina egna.

Sen finns det de familjer som berättar allt, precis allt. Denna sortens familj kommer jag ifrån. Att ofta träffa föräldrarnas vänner, som jag inte sett på länge, men på något sätt är de ruskigt uppdaterade ang mig på alla plan. Vi är som djungeltelegrafen utan skvallret, vi sprider bara alla sanningar om oss själva på ett tourettesliknande sätt. Om någon frågar så får de ett svar resp. ett utlägg. Detta har resulterat i att alla, precis alla, som jag har träffat på sistonde och känner föräldrarna har tittat på mig beklagande och sagt; "hrm, mår du bättre nu?", ibland har de även tagit sig på magen samtidigt som de frågat. Suck. Då har modern spridit sanningen om min magsjuka och mina fem toabesök i timmen till alla. Ehh...

Jag är allt för öppenhet och ärlighet, men när det blir snudd på pinsamt allt för ofta så kanske man ska tona ner det här med att dela med sig allt. Eller?